#1. Första veckan med Herkules. Bebis! #2. Februari 2011. #3. Förra lägenheten, han gillade att hoppa upp i vår säng.

Usch vilken hemsk natt jag haft. Jag och maken åt en brakarfrukost runt ett-tiden, satt vakna och snackade tills det blev dags att be och sen skulle vi sova. Då letade jag först efter Herkules för att gosa med honom innan jag skulle lägga mig (jag gör alltid det). När jag gick in i sovrummet ser jag att det lilla fönstret är helt öppet! Vi öppnar aldrig fönster så mycket om vi inte har koll på kattskrället.

Jag får panik direkt, börjar leta ÖVERALLT i lägenheten för att försäkra mig om att han är hemma och inte ramlat ner från fönstret (vi bor på tredje våningen och under förnstret finns det en massa taggbuskar). Hittar honom ingenstans..

Jag drar snabbt på mig lite kläder och springer ut på gården, Samer också. Det är helt becksvart ute och vi letar överallt. Gud vad jobbigt det var, han kunde ju ha sprungit var som helst! Allt jag tänkte på var att han ju måste ha skadat sig i fallet ner, blivit rädd och sprungit så långt han kunnat för att gömma sig.

Efter en timme går vi in igen, jag gråter, Samer säger att vi garanterat kommer hitta honom. Han kollade runt på nätet och hittade DENNA sida, vi läste igenom den och det är jag tacksam för. Samer stod vid fönstret igen, kollade ut och plötsligt ropar han "Jag ser honom!" och springer ut. Jag kollar ut och ser en katt som går nyfiket runt rutchkanan och sniffar på allt. Japp, det såg ut som min knäppa katt.

Grejen är att "fånga tillbaks" en katt är riktigt svårt, speciellt med tanke på hur skärrad en innekatt blir första gången han är utomhus ensam. Så Samer lockade till sig Herkules med rösten, katten kom närmare men sen sprang han iväg. Då gick jag ner med hela torrfoder-påsen (haha) och "lockade" med att skaka den (så som jag gör varje gång jag ger honom mat). Då blev han genast intresserad och kom lite närmare men han ville ändå inte komma så pass nära så jag skulle ha en chans att fånga honom. Till slut började jag kalla honom till mig, som jag gör hemma: "Djaji! Djaji! Koooom lilla djajiii!" och då kom han skuttande mot mig som världens sötaste kissekatt. Jag bar upp honom och äntligen kändes det skönt i hjärtat.

Har kollat och känt på hans tassar, svans och huvud men det verkar inte som att han skadat sig - alls. Han ramlade ju ner från tredje våningen, mitt bland taggbuskarna. Alhamdullillah så hittade vi honom och att han är oskadd. ♥